ratherlovelything

Det börjar märkas att det höst, utöver de färggranna miljöombytena och det gråa vädret. Jag börjar känna mig lite höstensam. Det är ingen bra känsla. Mest av allt vill man ju just nu inte vara ensam, utan sitta och mysa inne med någon. Men hursomhelst. Imorgon är det sista dagen innan lov, men man skulle kunna säga att det är lov redan nu. För vi ska ju trots allt bara spela spookboll och gå på männskilgarättighetföreläsningar imorgon.
Ska försöka klä ut mig till något, Napoleon Dynamite sa Sophie, fast inte så extremt. Om jag ska köra på Dynamtie måste jag ha tag på svettband. Och vi har inga. Hur löser man det problemet, just nu ser det ut som ingen har några så det blir svårt att lösa det. Om det inte blir dynamite blir det något annat fint. Jag ska hur som helst inte bara vara tråkig, utan något ska det vara. Även om det bara är något litet.

Apropå höstkänslor, så har jag börjat lyssna på Regina Spektor. Hon sjunger så fint. Min favoritlåt just nu är The Call, den är mycket fin, från Narnia.

Jag Sophie och Sara lyckades även boka biljetts till midnattsvisningen av New Moon, och det är ju epic. Jag dör och kommer dö lite till. Det kommer bli fantastiskt. Igår hoppade jag runt och dansade så glad blev jag.
Det kommer bli fint, jag saknar Sophie och Sara. Så det känns bra att det är bokat och betalat. Så man vet att det blir av. Jag saknar dem så mycket att det nästan föll en liten hösttår när jag läste Sophies inlägg om de gamla goda tiderna. Jag insåg att jag också saknar det, och det var alldeles för länge sen jag träffade er alla, inte bara Sarasara & Sufi, och därför insåg jag också att vi snart måste kalasa igen. Jag föreslår ett julkalas, eller något sånt, eller att vi bjuder på fest för att Sophie har flyttat in i nytt hus, och så återupplever vi den gamla goda tiden för en kväll.

Som sagt, jag känner mig ensam och nere just nu, men det gäller väll att hålla skenet uppe. Skulle behöva en riktig kram. Som verkligen betyder något.

NU är jag klar med att berätta om mina egna bekymmer. Tror aldrig jag har skrivet ett sånt här långt inlägg utan att riktigt komma till min punkt. Vad vill jag säga egentligen? Att jag känner mig ensam? Att jag antagligen är tråkig? Att det är höst? Att jag saknar mina fina vänner? Allt ovanstående? Rätt svar är alla ovanstående. Känner att jag borde lägga in en dramatisk höst bild här, och man måste ju följa sina impulser (även fast jag är så dålig på det i valiga fall), så varsågoda. Mer kommer.

Imorgon är det fredag, jag är trött på skolan, och om någon läste allt det här är jag imponerad, då kan vi snacka tålamod och vänlighet. Tack för att ni finns och lyssnar(även fast ni kanske inte läst). Massa kramar!

Nu har jag tyska ensam. Det suger. Jag måste göra en presentaion om en stad. Plää.